Neverland

Neverland

Det kommer ordna sig av Ida Nilsson i Revo 9 2002

2011Skapad av mandyjunoquartin.se sön, januari 02, 2011 00:20:08
Vi ligger i gräset.
Det är den tiden på året som alla väntat på, när
de ljusa dagarna smakar smultron och de ljumma
nätterna bär dofter av blåklint och klöver.
Det är juli, och vår sommar luktar skog.
Hur gärna vi än vill vara två av sommarbarnen,
de som dansar i solen, kan vi sluta darra först i
skymningen, när gräsmattorna ligger tomma.
Våra ständigt jagande blickar möter solstrålar,
de få som letat sig ner genom trädkronorna,
räknar dem och låtsas att de är er.
De stora, vackra trädens lövtyngda grenar speglar
sig i våra bleka ansikten, där solen inte ges en
chans att lämna spår.

Fastän vi saknar sommarhettan, sitter vi i skuggan.
Ingenting är riktigt rätt.
Gräset, som borde varit lent, sticks genom den
tunna lten. Persikorna i våra händer, som vi
längtat efter hela vintern, är hårda och kalla,
trots att skalets rosiga, anellmjuka yta lovar
något annat.
Ingenting är riktigt rätt. Utom melodierna som
skapas i luftutrymmet mellan våra trumhinnor
och träden runt omkring oss. Träden som omsluter
oss, beskyddar oss och ger oss tryggheten
som vi ibland inte kan hitta i varandra.
Våra tårar droppar längs med deras bark, stelnar,
som om de frös till is.

Solen värmer inte som den borde mitt i sommaren.
Våra tröjor är för tunna, ett misslyckat
försök till optimism.
Vi håller om varandra, armarna känn stela och
kalla, som naken plåt om natten.
Och allt är bara vi. Och träden.
Någonstans bortom skogen sitter de i stora
gäng och grillar. Lukter fyllda av sommarminnen
når oss. Vi vet att vi inte skulle kunna vara en av
dem, trots att våra ord planterar falska förhoppningar
om annat.

För det är bara vi två. Bara vi två.
Medan sommarbarnen söker stora, soliga gräsmattor,
att leka sina sommarlekar på, sitter vi
gömda, glömda bland träden. Lyssnar på melodier
som likt vatten färdas genom ekarna, lindarna
och lönnarnas väderslitna stammar, ut i
grenarna och de sköra bladen.
Det skulle bli vår bästa sommar, åtminstone
vår bästa sommardag, men motvilligt inser vi att
solens molnltrerade strålar inte räcker till.
Vi bryter upp från vår skuggiga vrå och ger oss
åter ut på stigarna mot solen, mot sagan.
Vackra, sorgsna, hoppingivande, färdas melodierna,
tonsatta av våra tankar och lövträdens viskande
sus, i rymden som omsluter oss.
Vi letar efter slottet, som du tror att du redan
funnit, och jag tror att vi aldrig kommer att nna.
Men ingen av oss slutar någonsin att leta.
Och än en gång tänker du och jag och de böjda
trädens stammar samma tanke.
Det kommer att ordna sig.

  • Kommentarer(0)