Neverland

Neverland

Varva ner.

2010Skapad av mandyjunoquartin.se ons, mars 10, 2010 14:08:02
Jag måste varva ner. Är väldigt stressad. Jag vet att människor inte märker så mycket av det, men jag märker det. Har på The Tough Alliance. Behöver disco som går i bra rytmer för att kunna kola ner.

När jag känner mig stressad funkar inte lugn musik det gör allt bara ännu värre. Jag kan inte heller lyssna på ångestfylld musik när jag är ledsen eller för glad musik när jag är glad. Så fungerar jag.

När jag var tonåring och kände mig arg och frustrerad brukade jag sätta på mina Nirvana-skivor och höja mycket inne i rummet. Jag sprang in på mitt rum och slog igen dörren hårt flera gånger och sen Nirvana. Då fick jag vara i fred.

Det var mamma som köpt alla mina Nirvana-skivor. Jag minns att jag fick en skiva en helt vanlig dag, bara så där. Mandy, kom ett slag och så öppnade hen en låda och tog fram en Nirvana-skiva. Jag tittade förvånat på mamma och var så väldigt tacksam. Det var precis vad jag behövde då.

Jag gick i högstadiet och det var väldigt mycket kaos. Något tidigare hösten 1993 lyssnade jag på radio och Nirvana unplugged sändes live. Det var en ganska sen kväll, alla i familjen sov. Jag var på mitt rum och Nirvana svepte in mig och jag kände mig inte ensam.

Samtidigt som jag älskade Nirvana älskade jag Take That. Jag skämdes för att jag älskade detta pojkband. Jag hade retat min lillasyster som gillade dom först, några månader tidigare. Sagt att hen var löjlig och att dom var dåliga och sen föll jag själv.

Jag hade Take That affischer från KP, Okej och engelska musiktidningar på mina väggar i flera år. Jag var lite förälskad i Jason. Hen dansade så bra. Det var min favorit. Jag läste i Okej att Take That skulle spela på Isstadion i Stockholm. Mamma fixade biljetter och vandrarhem.

Mamma, jag och min syster tog tåget upp. Det var flera timmar kvar tills konserten när vi kom fram. Vi lagade mat i vandrarhemmets kök och mötte några andra fans som skulle gå på konserten. Sen tog vi tunnelbanan till Globen. Minns att Robert Broberg spelade en utsåld konsert där samma kväll.

Går förbi Globen mot Isstadion. Det är nästan bara tjejer i olika åldrar och deras föräldrar där. Många är helt upprymda och smått extatiska. En del flickor börjar gråta i trängseln. Dörrarna öppnas. Ingen får ta med sig kamera in och allas fickor undersöks noga, vakterna tittar misstänksamt på mina astmamediciner och tror mig först inte när jag berättar att dom är för min astma. Väl inne börjar människor springa åt olika håll.

Mamma är och lämnar in vår kamera. Jag och min syster går mot den ingång som står på biljetterna. Vi tittar på reklampappret som visar alla kommande spelningar och får se att Nirvana ska göra en konsert en månad senare i stockholm, tänk om vi kunde gå på den säger jag och min syster nickar.

Det är väldigt stort här inne på Isstadion. Känns lätt att komma bort. Våra sittplatser är så långt bort som det går att komma från scenen. Vi väntar på mamma vid ingången när dom drar igång förbandet. Ljudet i lokalen slår mot oss. Det är som att gå genom en tjock vägg. Detta är i april 1994, innan det var reglerat med åldergränser på grund av ljudnivåerna. Vi har inte ens öronproppar.

Vi går ner för trappan och sätter oss. D:ream är förband. Dom hade en hit då, minns du Things can only get better? Sen efter lång väntan går Take That äntligen på. Det är en ganska påkostad show med klädbyten mellan i stort sätt alla låtar. Jag är glad och det är en otroligt fin kväll. Konserten är snabbt över och vi hämtar vår kamera och tar tunnelbanan hemåt. På tunnelbanan läser jag tidningsrubriken på en medpassagerares tidning. Kurt Cobain hittad mördad.

När vi kommer fram till vandrarhemmet är jag någon annanstans. Jag säger att jag ska duscha. Jag står i duschen och gråter. Hur kan det vara så att den finaste kvällen också kan vara den hemskaste? Vad är det för värld vi lever i? Jag tar på mig pyjamasen och ligger vaken länge innan jag somnar. Mitt liv är för all tid förändrat. Och när vi kommer hem har Mtv minneshelg. Jag spelar in allt på video. Jag har kvar videobanden än idag. Jag kommer aldrig glömma den 8 april 1994 så länge jag lever.



  • Kommentarer(0)//www.mandyjunoquartin.se/#post50