Neverland

Neverland

Prata om ledsamhet och självmord.

2012Skapad av mandyjunoquartin.se tor, februari 16, 2012 13:16:57

Jag tycker vi borde prata mer på riktigt om ledsamhet och självmord. Om hur en tar sig ur. Det måste sluta vara ett tabu att berätta om hur tungt det är. Hur mår du? Ska inte behövas svaras med bra om det inte är så. Kan vi inte bara berätta. Vara sanna mot oss själva? Det är för mycket skitsnack, låt oss gå rakt på kärnan.


Det är inte farlig att vara ärlig. Jag läste en tidningsartikel om hur vanligt det är att människor lägger sig på spåren och hur det är för en lokförare att köra på någon. Men det är fler som mår riktigt dålig än det är självmord. Du kan gå och tänka på självmord i flera år utan att agera. Men så kommer du till en punkt då något får dig att hoppa ut för kanten.


Jag vet hur det är. Och jag skäms inte för känslorna. En kan inte hjälpa om en mår riktigt dåligt. Jag skulle vilja att depressioner likställs med cancer eller något annat livshotande tillstånd. För det är ju samma sak. Du kan bli frisk men det kan även leda till döden. Jag har många år haft sådant dåligt samvete för att jag inte mår bra. Hur mycket ska en människa behöva bära?


En bär så mycket annat ändå. Skuldkänslor inför sina vänner och familj. Frågor om vad det är för fel på en. Har jag varit en dålig människa? Har jag inte försökt tillräckligt? Är jag svagare än andra?


En läkare sa tänk på depression som diabetes och nån som får en insulinkänning, vad gör du då? Du måste ge den personen sitt insulin. Det fick mig att känna mig lättare.


Depression, panikångest och rädslor försvinner inte utan hjälp. Och varför hjälper vi inte varandra? Om du ringer nån när du inte längre vet om du kan leva och personen svarar - vad är det som har hänt? Vad ska en svara då. Jag vet faktisk inte. Det som behövs är att någon ställer dig mot väggen och berättar att det kommer bli bättre. Du kommer bli glad igen. Du är så viktigt för mig.


Vad säger du om någon är ledsen? Hur reagerar du när någon gråter på bussen? Vågar du sträcka ut din hand? Eller blundar du?


Klar att vi alla blundar ibland. Men tänk på att främlingen på gatan är någons barn, syskon och kanske förälder. Det är någons vän. Vi måste sluta vara rädda. Om en bil kör av vägen hjälper vi till men om någon behöver en kram eller få bli lyssnad på lägger vi över ansvaret på vården. Så jag vill att vi ändrar på detta. Idag börjar vi sträcka ut vår hand. Vem är med mig?


Kram och värme

Mandy Juno Quartin

  • Kommentarer(0)//www.mandyjunoquartin.se/#post123